Ibland kan man bli riktigt lurad av deckarförfattare. Man kan läsa i princip en hel bok och känna att man vet vem som är mördaren och så kommer man till slutet och det visar sig att det inte är så. Då undrar man – är det bara jag som inte fattat att det finns en annan mördare? Men oftast känner man att det finns vissa saker som pekar åt ett annat håll, men de bortser man ifrån och likaså går oftast poliserna på samma nit som en själv. Så kände jag när jag läst slut Carin Gerhardsens Pepparkakshuset och Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid och då var jag tvungen att bläddra tillbaka i boken för att se om indicierna verkligen stämde på både min tänkta mördare och författarens faktiska mördare. Lite lurad känner man sig, men ändå skickligt av författaren att få ihop det på det viset.
Visst är det känslomässiga vändningar när slutet inte blir som man trott, å andra sidan är det som du säger, skickligt gjort av författaren. Livet är ju så, man vet aldrig hur en potentiell våldsperson ser ut, är det en manlilg eller kvinnlig förövare..
Jag tycker om böcker där spänningen ligger på det psykologiska planet, är inte mycket för det bloddrypande handlingarna, ger mig inget, världen är nog blodig behöver inte läsa om det också.
Ha en bra dag och lycka till i detektivarbetet
/IKA
Ja, böcker med spänning på det psykologiska planet tycker jag också om och tex böcker där författaren även skriver mördarens ord. Där man får följa dennes takar och funderingar också. Då kan man ibland förstå varför de handlar som de gör utan att man för det tycker att det är ok.
Ohh, jag älskar verkligen såna deckare! :)
Om man misstänker vem mördaren är och sedan får rätt, vad är det för kul då liksom ?