På självaste världsbokdagen släppte Sekwa sin första bok för i år. Turen har kommit till Muriel Barberys bok L’élégance du hérisson, eller Igelkottens elegans som den nu heter på svenska. Med stor iver och förtjusning kastade jag mig över boken. Ganska snabbt insåg jag att det här är en bok som jag måste läsa sakta, något jag däremot inte är lika förtjust i. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle läsa denna bok som har blivit hyllad världen över. Sent igår kväll läste jag de sista raderna. Jag läste dem till och med två gånger, för att säkert inte missa någon som helst mening i det som stod där.
Igelkottens elegans handlar om Renée Michel, portvakten på 7 Rue de Grenelle i Paris välbärgade kvarter. Hon är 53 år, änka, vresig och obildad och ägnar hela dagarna åt att titta på dåliga tv-program. Det är i alla fall vad hon vill att man ska tro. Egentligen har hon en otroligt förfinad smak när det gäller musik, filosofi och litteratur. Särskilt förtjust är hon i den japanske regissören Ozus filmer.
I en av lägenheterna på 7 Rue de Grenelle bor Paloma Josse, en överintelligent tolvåring, som har bestämt sig för att ta sitt eget liv den dag hon fyller tretton. Världen är för absurd för att stå ut med. Även Paloma har en förkärlek för japansk kultur, i synnerhet litteratur. Palomas och Renées vägar korsas först när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.
Här tog boken en avgörande vändning (ungefär i mitten). Allt som sagts, alla pusselbitar som lagts ut, började ordnas i ett sammanhang. Plötsligt kände jag inget motstånd i min läsning längre, det bara flöt på. Jag kände tillförsikt, jag skulle förstå vad allt syftade till. Just därför sitter jag nu och funderar på om jag ska ta och läsa om första halvan av boken igen… Säkert har jag missat många små detaljer som är med och formar den helhet jag upplevde i slutet av boken.
Slutet, ja. Det är sorgligt och vackert på samma gång. Jag gillar inte lyckliga slut, så det här är absolut i min smak. Jag känner mig också klokare. Det är som om jag också har stannat upp och verkligen försöker se världen. Det är inte säkert att den går att förstå för den sakens skull, men jag kan välja att se det som är vackert. Hur litet det än är. Det finns ett alltid mitt i aldrig. Till hösten har filmen som baseras på boken premiär. Jag hoppas innerligt att man lyckas fånga de stämningar och nyanser, det magiska skimret, som rör sig så fint mellan raderna och in i själen.
