I helgen har jag läst den nya boken Könskrig – Hur vi delas upp och hur vi hör ihop. Boken är en antologi och redaktörer för boken är Elin Alvemark och Tove Leffler. Man skulle kunna beskriva Könskrig som en uppdaterad version av Fittstim men det vore inte särskilt rättvist och ganska lättvindigt. Titeln är en blinkning till Evins Rubars starkt kritiserade SVT dokumentär Könskriget. (På ett liknande sätt som Fittstim fick sitt namn från Stig Malms ”chaufförs” idiotiska uttalande om Margareta Winberg.)
De flesta skribenter som medverkar i Könskrig är okända för en bred allmänhet men jag skulle tippa på att de om några år har rönt samma framgångar som Belinda Olsson, Linda Norrman Skugge, Emma Hamberg, Sisela Lindblom, Marit Bergman och de andra. Det är helt enkelt unga personer mellan tjugo och trettiofem som har synts på olika håll i media. Som exempelvis Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Sonia Schwarzenberger, Katrine Kielos och Farnaz Sajadi.
Jag gillar innehållet i boken. Men faktiskt så är det de författare jag inte kände till som intresserar mig mest. Som Maja Karlsson, Andie Nordgren och Johanna Koljonen. Maja Karlssons text Kom ut, Gå ut, Stå ut är en helt lysande beskrivning av hur det kan kännas att vara tjej en helt vanlig utekväll. Men perspektivet är annorlunda eftersom Maja en gång själv varit kille och del av den sexistiska mobb som hon beskriver. Andie Nordengrens text Relationsanarki känns som ett ganska självklart sätt att förhålla sig till sina nära och kära men när man börjar tänka är det faktiskt inte alls självklart att ge sin kära samma frihet som man ger sina vänner. Varför vet jag inte? Johanna Koljonens text Shoppingprinsessans Fornhistoria får åtminstone mig att börja fundera på när det egentligen gick snett för tredjevågsfeministerna. Läs Koljonen och jag lovar att ni också får nåt att tänka på.
Det har hänt saker de senaste åren på jämställdhetsområdet (konstigt nog kan jag samtidigt tycka att vi har gått flera steg tillbaka när det kommer till kvinnors rätt!) och kanske har sakerna som hänt gjort att vi inte delar upp kvinnor och män i ”vi” och ”dom” i samma utsträckning utan mer lärt oss att diskutera utifrån ett gemensamt ”vi”.
Könskrig är egentligen ingen bok man sträckläser bara sådär utan mer något man har med sig som sällskap på bussen, tåget eller i sängen. Och det är så jag tror att den bäst kan verka och sätta spår. Som ett livligt inre diskussionsplank liksom.
