Mörkrets huvud.

av Emelie

hjarnmanniskan.jpg

Hans Hermann Gustavsson är en person som i alla fall jag har mött tidigare i litteraturen. En vit, äldre man som lever ett stillsamt liv. Men främst av allt är han outgrundligt ensam. Jag kan känna igen drag av Hermann från General Kurtz i ”Mörkrets hjärta” och även från mannen i Stig Larssons ”Autisterna” men mest av allt kanske jag känner igen honom från den kvinnliga huvudpersonen i Elsie Johanssons ”Kvinnan som mötte en hund” – Vera Backman. Gabriella Håkansson har skrivit en bok om vad ensamheten kan göra med en människa.

Hjärnmänniskan är en röst i Hermann Gustavssons huvud som aldrig lämnar honom i fred. Han tvingas leva efter Hjärnmänniskans strängt kategoriska indelning av världen. En dag överraskar Hermanns kollegor honom med en resa till Semparabang, en av Indonesiens öar. Hermann förstår direkt att det inte är fråga om välgörenhet utan att detta snarare är slutet på hans yrkesliv – en avskedspresent. Redan där börjar Hjärnmänniskan att göra uppror och värre blir det. När han väl anländer till ön börjar rösten att ändra sig, förvrängas och det blir mörkare och mörkare i Hermanns huvud. Men snart är det Hermann som gör uppror mot Hjärnmänniskan..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: