Sista stunden.

av Riitta

 

Hur är det att ligga i sängen i ett sjukhus och vänta på döden? Det kan man knappt föreställa sig och om man kan så tänker man oftast att det måste vara fruktansvärt. Så är det kanske också, men inte i boken Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark. Hasse, som boken handlar om, börjar förbereda sig för att dö efter att varit på sjukhuset ett tag. Han tänker på döden och läser om den. Hans liv blir mer och mer begränsat och det enda som han umgås med är sina egna tankar om att inte längre finnas till. Allt detta gör att man nästan börjar tro på motsatsen: att han inte kommer att dö. Är denna tro bara ett försvar och önskan om ett evigt liv tänker jag. Som läsare upplever man ingen panik, knappt någon oro. Stämningen är lugn och nästan ironisk ibland. Därför blir inte upplevelsen fruktansvärd så som man kanske trodde. Dessutom skriver författaren otroligt bra, vilket bidrar till stämningen i boken. Döden känns naturligt och man förstår att ingen av oss överlever livet. Varför är vi så rädda för att läsa om det som alla skall möta? Idag ser vi sällan döende människor. De förvaras på sjukhus såsom Hasse, men Hasse har något viktigt att berätta – du behöver inte vara rädd.

Boken fick Augustpriset 2007.   

One Comment to “Sista stunden.”

  1. Det är en riktig tröstebok om man ibland tänker på döden.
    Man blir så lugnad, det kommer att ordna sig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: