Ondjakis Visslaren.

av Jeanette

Föreställ dig att den här boken var en vision som jag hade längtat efter: med åsnor, ömsinta gamlingar, en präst, en sjö, en byfåne…

Så förklarar författaren hur han tänkte sig Visslaren och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig efter upplevelsen. Visslaren är visserligen en väldigt liten bok men samtidigt en sådan total hyllning till livet att den fullständigt saknar motstycke i litteraturen. Läs bara baksidestexten:

”En oktobermorgon, ett tyst och ihållande regn. En främling anländer till byn och söker skydd i kyrkan, där solens strålar silar in genom fönstren. Stundens ingivelse får honom att vissla en melodi, och han tänker att denna kyrka måste vara en av de bästa miljöerna i världen att vissla i. Längst bak i kyrkan har prästen suttit och lyssnat, tårögd av rörelse. Utanför fönstren har fåglarna trängt ihop sig, lugna och tysta som om de också lyssnat. Nästa morgon har prästen bommat igen kyrkportarna för att få vara ensam med Visslaren. Men ryktet om de magiska melodierna har spridit sig i byn”.

Poetiskt! Som bomull för själen! Jag är helsåld!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: