Jag kapitulerar omedelbart!

av Sandra

Min senaste favorit i ungdomshyllan är Sanne Näslings debutroman Kapitulera omedelbart eller dö. Slå upp valfri sida, läs slumpartad mening och ni möts av ren poesi. Eller ja, egentligen är det ju ren prosa men det är prosa när den är så poetisk den kan bli utan att klassificeras som poesi. Det här är en av de mest genomarbetade böcker jag läst; inte en bokstav felplacerad, inte ett ord överflödigt, inte en mening ogenomtänkt. Det är vackert. Och vemodigt. Ljust och mörkt på samma gång. Och cherry red, poison green, perverse pink, bad temper blue, bleeding black, promiscuous plum och white delight – ett nagellack för varje dödssynd och en nyans för varje kapitel. ”Each girl should own at least one shade for each occasion” som Lovely säger.

Lovely och Mary är 15 år, såta vänner och lika brådmogna som tonåriga. De är för stora för världen och drömmer om att flytta till London tillsammans, varför boken är full av engelska fraser och förtjusande tekoppar. Mary har sitt med Carl-Johan med mustaschen och Rufus på biblioteket. Men i Lovelys bröstkorg bor panikångesten, som de döpt till Yngve. Yngve är en liten ondskefull pensionär som klapprar med löständerna och slåss med käppen. Lovely går inte till skolan när det är fel färg på himlen och Mary vet att hon blir deprimerad av avskavt nagellack och förtvivlad över att duga. Klasskamraterna tycker Lovely är galen men Mary sviker aldrig från hennes sida:

”Vi borde stänga och öppna ögonen samtidigt, så våra versioner av världen blir så lika som möjligt.”

Jag nickar långsamt.

”Man blinkar ju hela tiden, så det är en skitstor del av livet man som man inte ser.”

”Ja, men om vi blundar samtidigt så ser vi samma sak!”

Jag skulle kunna fylla upp hela inlägget med citat efter citat från den här boken, varenda formulering är klockren:

”Det är så smaklöst att begränsa sig.”

”If a girl looks swell when she meets you, who gives a damn if she’s late?”

”Det är för den som ger upp som döden blir livshotande.”

Jag önskar jag finge umgås med Mary och Lovely lite längre, de lyssnar till och med på min favoritmusik. Bara en sådan sak.

”Våra hjärtan slår i perfekt poprytm.”

(When it goes: Klapp. Klappklapp. Klapp. Klappklapp.)

Lovely skakar på huvudet.

”Tvärtom, baby. Den perfekta poprytmen är en imitation av våra hjärtslag.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: