Självrannsakan och kärlek.

Och allt ska vara kärlek är Kristian Lundbergs fristående fortsättning på romanen Yarden. Han jobbar inte längre kvar på omställningsplatsen i Malmö hamn som han skildrade i Yarden. Nu bor han istället i en lägenhet med utsikt över sin gamla arbetsplats och där rannsakar han sig själv. Kommer han någonsin att sluta fred med sitt förflutna? Vägen dit är inte rak, han vänder tillbaka, återupplever, upprepar och ger oss nya inblickar i en trasig värld.

Och så är det då kärleken. Hur kan man beskriva något så oerhört, så omvälvande? Även om det verkar omöjligt tycks han ha fått en andra chans. Är det möjligt att  vända tillbaka, att gottgöra det onda man en gång gjort?

Precis som i Yarden tar Kristian Lundberg med oss på en resa som tar upp problematiken kring dem som saknar rättigheter på arbetsmarknaden och om papperslösa invandrares liv. Vi får även en inblick i missbruk, psykiska sjukdomar och fattigdom.

Och allt ska vara kärlek är en bok som berör. Lundbergs konstnärliga sätt att skriva får läsaren att engarera sig i det han har att berätta.

Ett smakprov ur boken:
”Jag hade tänkt att jag skulle resa mig upp och skriva en berättelse om ett avgränsat område. Jag hade formulerat min inledning. Jag hade en slutsats. Jag tänkte att språket skulle vara kallt och kliniskt, att jag skulle nagla fast mig själv i världen och låta verkligheten träda fram. Så blev det nu inte. När jag satte mig ner vid skrivbordet och började skriva klingade allt falskt – i varje mening som jag skrev hörde jag ett eko av mig själv: ”Varför berättar du inte om det som verkligen hände? Varför berättar du inte om henne?” Jag tänkte: ”Nej, inte nu, inte så.” Och jag tvingade mig bort från min egen historia. Hur det gick? Vad som hände? Mycket enkelt. Det kunde jag inte. Inte så att jag är ett offer, alls inte, men jag kan inte ljuga om detta, kan inte låtsas som om det finns någonting som är större och viktigare än kärleken.”

Att bryta upp och börja om

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk handlar om ett par som bestämt sig för att gå skilda vägar. Det har varit en lång process fram till beslutet. I den tidigare boken av samma författare, Ur vulkanens djup, får man lära känna Anna och Mats samt deras två barn Sebbe och Molly. Då är de på en semesterresa på Sicilien. Resan blir ganska misslyckad och man förstår att krisen i äktenskapet är ett faktum. När den nya boken börjar har de alltså bestämt sig för att skiljas. De har skaffat varsin lägenhet och Anna packar det sista av flyttkartongerna. Skilsmässopappren är underskrivna. Helena von Zweigbergk skriver så himla bra om hur personerna känner och upplever sin situation. Anna känner att det bara inte går längre. Hon kan inte leva utan kärlek. Mats förstår egentligen inte Annas känslor utan vill fortsätta tillsammans och hålla ihop familjen. Trots detta är det han som redan tidigt efter beslutet om skilsmässa, hittat en ny kvinna. Hon är ganska mycket yngre och vill mer än vad Mats egentligen är beredd på. Samtidigt har Anna och Mats sina fina barn som de älskar och inte vill ska ta skada av skilsmässan. Det är lätt att leva sig in i och förstå hela problematiken med att bryta upp och gå vidare när man levt tillsammans så länge som familj. En bok som är svår att släppa!

Inte som ett språng

Linda Olssons nyaste bok Det goda inom dig gjorde mig inte besviken. Marion, en doktor i Nya Zealand med rötter i Stockholm och på Åland, berättar om delar av sina barndomsminnen och sitt samtida liv.  Ur dessa fragment skapar Marion så småningom en känslomässig helhet. Detta gör hon i och med att hon av slump träffar en pojke Ika, vars smärtsamma upplevelser tvingar henne att möta sina egna.  Istället för att fly från sina erfarenheter börjar hon acceptera dem och till sist ser hon  sig själv i ett annat ljus. Hennes liv blir mer levande och för första gången på länge skrattar hon. På detta sätt har det goda vunnit inom henne.

Vidare, gestaltar hon detta genom Adrienne Richs dikt:

Det som jag lever nu/inte som ett språng/utan som en följd av flyktiga, fantastiska rörelser/var och en möjliggörande nästa.

Hemligheten Grinberg.

Jag söker upp en bild på författaren Philippe Grimbert. Han har grått hår och stora mörka lite vemodiga ögon. Ser bestämd ut, något som passar honom. Precis som att hans ord i den gripande boken Hemligheten passar mig. Redan när jag läser första sidan förstår jag att boken ligger och lurar på något mörkt, men jag förstår inte vad.

Philippe föds 1948 i Frankrike. Till skillnad från sina vackra och atletiska föräldrar är han liten, blek och klen. I skolan är han en riktig mönsterelev, men han känner sig ofta ensam. Kanske är det därför som han uppfinner en bror åt sig själv. En duktig, stark och modig bror som han kan umgås med och luta sig mot när han är ledsen och världen känns kall och hård. Just där och då anar han inte att brodern kanske inte enbart är ett fantasifoster.

I tidiga tonåren får Philippes skolklass se en film om Förintelsen och Philippe reagerar starkt på den, så starkt att han slår ner en klasskamrat som uttalar sig förnedrande om judar. Philippe törs inte berätta om incidenten för sina föräldrar utan berättar i stället för Louise. Berättelsen får oanade konsekvenser och han får reda på att efternamnet Grimbert från början var Grinberg och att han är av judisk härkomst. Långsamt och smärtsamt börjar familjens mörka hemlighet nystas upp. Lögnen blir tydlig och den underliggande sanningen allt klarare.

Ät mig

Nu måste jag bara få tipsa om en härlig bok att läsa på semestern. Ät mig av Agnes Desarthe är en av de bästa böcker jag läst på länge. Man blir glad och sorgsen på samma gång. Kort sagt, en bok som berör! Språket är fantastiskt och vackert och miljön och personerna är så fint beskrivna.

Myriam är en kvinna i fyrtioårsåldern som har lämnat sin man och son. Hon har varit med om något som får hemska följder för henne. Hon öppnar en liten restaurang, Chez moi, Hemma hos mig. Där arbetar hon ensam och har också restaurangen som sin bostad. Myriam har inte mycket pengar och är inte så bra på att hålla ordning på ekonomin, hon får jobba hårt för att klara sig.  Det blir en härlig berättelse om hur Myriam bygger upp en kundkrets och lockar folk till sin restaurang med hjälp av sina geniala idéer och fantasifulla maträtter. Efterhand kommer det in andra personer i hennes omgivning som på olika sätt hjälper henne att komma vidare. Jag skulle vilja vara en stamkund på Chez moi och bara passa på att slinka in till Myriam för en pratstund eller en god middag. När jag läst färdigt är det med en känsla av saknad men också med ett leende på läpparna.

Att föda ett barn.

Väntar du barn? Är du nygift?

Svarar du ja på någon av ovanstående frågor kanske nu inte är rätta tillfället att läsa Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Såvida du inte vill bli påmind om hur väldigt glad du är att du slapp föda barn på 30-talet och att du inte är fast i ett äktenskap med en man du inte känner. Jag hoppas inte jag skrämde bort även alla icke-gravida, icke-nygifta läsare nu för visst är det ett ganska dystert levnadsöde vi får ta del av men ett väldigt läsvärt sådant.

20-åriga Maj har flyttat till Örnsköldsvik för att arbeta på konditori. Hon trånar fortfarande efter den förlorade kärleken hemma i Östersund (en riktig skitstövel som redan gjort slut både en och två gånger). Så träffar hon Tomas, en lite äldre men stilig och förmögen man, råkar bli med barn och snart även med make, våning i stan och husmodersplikter. Ett barn hon inte vill ha, en make som häller för mycket i glaset, en våning i samma hus som en dömande svärmors och plikter som skrämmer. Hon som var på väg ut i livet finner sig plötsligt fast i startgropen. Vad förväntas av henne? Vad tänker alla om henne? Kommer pappa någonsin att förlåta? Hur ska hon kunna leva med en främling? Och vad ska hon göra med den där som sparkar i magen?

Boken är skriven med en stream of consciousness; Majs tankar flödar över sidorna, hoppar in och ut, fram och tillbaka. Jag tänkte först att jag inte skulle klara av att läsa på det här viset i 488 sidor, men alla presumtiva läsare – håll ut! Efter en 50 sidor eller så kom jag in i läsningen och det som vid första påseendet upplevdes som tekniskt krävande blev plötsligt behagligt. De förbjudna tankarna i kursivt är både uppfriskande och skrämmande och det är intressant att jämföra den käcka attityd Maj verkar uppvisa utåt med den osäkerhet hon i själva verket känner.

Första delen i en tänkt trilogi är det förresten.

Gracie – en roadmovieroman.

Gracie – en bok som känns. Med ett språk som är både enkelt och snabbt förmedlar Veronika Malmgren en känsla som är svår att identifiera, men lätt att känna igen. I den småsömniga staden Manning i Kansas
befinner sig Klara, en svensk utbytesstudent på 16 år. Tillsammans med sin vän Penelope färdas de till olika platser i Penelopes sandfärgade Delta 88 cabriolet. En roman om att längta bort, att längta till och att längta ännu lite mer.

Det ligger ett svagt romantiskt skimmer över denna historia så som Klara berättar den. Ändå kan man ana svärtan och tristessen som Penelope får stå för. Det här är ingen dramatisk roman. Snarare en roman som fick mig att åter igen börja reflektera över min syn på Amerika, detta drömmarnas land. Eller?