Jag älskar Birgitta Stenbergs böcker och hennes person. Nyss lånade jag hem Fritt Förfall och i helgen avnjöt jag den. Det är den där härliga befriande inställningen Stenberg har och alltid verkar ha haft (Fritt Förfall skrevs av henne som ung men refuserades) att aldrig bli en i mängden. Det bästa med hennes böcker är att man dras med fullständigt. Efter femtio sidor vill jag återigen få leva livet med de försupna, skörbjuggiga konstnärerna på kontinenten. Vill rafsa ihop det viktigaste och slänga ner i en väska ta med datorn eller en gammal skrivmaskin och bara lämna allt bakom mig. Precis som när jag läste Kärlek i Europa första gången. Som tur är stillar böckerna också lite av det där suget efter något nytt. Och jag tror vi är många som i smyg lever det ljuva livet genom Birgitta Stenbergs fantastiska böcker.
Boksynt 